Efter att ha vaknat på tok förtidigt och varit vaken ända till 21 i går, så lyckades jag nästan sova till 0630 i morse. Calle vaknade vid 0400 och då vaknade jag också, men medan Calle gick ned, så lyckades jag somna om. Vid halv sju så klev jag också upp och då hade Calle tittat på film på tv i någon timme.
Vi åt frukost och fortsatte att titta på tv tills det var dags för oss att åka till torget för att hämta ut en fällkniv som Calle beställt efter att han blivit inspirerad av Bästa Systers kniv förra helgen.
Calle är ju inte själv på ön om att ha köpt en herre jösses radiostyrd bil och heller inte ensam om att ha kört sönder den samma. Nulle och hans son Felix behövde mekar hjälp så vi åkte dit. Och tro't eller ej, men denna gång så tog det faktiskt inte mer än en pisskvart att fixa felet!
Redan i torsdags så talade vi om en skogspromenad, så när vi kom hem ifrån mekandet så packade vi ryggsäcken och gav oss i väg.
Normalt så brukar ju Mr Spock följa efter, men han måste ha legat på övervåningen och sovit, för han märkte inte att vi gav oss av ut i skogen, däremot Lilla My såg oss försvinna och bestämde sig för att följa med. Redan efter 100m hörde vi hur hon skrek på oss. My är inte som alla andra katter och har heller aldrig varit det. Katter kan ju vara lätt osociala, men My, hon är det mest osociala sociala katt jag någonsin träffat. Hon vill vara med, men inte nära.
Vi hade bestämt att vi skulle gå till ett ställe där vi tältat i vintrast, när det var -10°c. Vi visste ju att de hade avverkat skog, så att det skulle kunna bli svårt att hitta, men inte nog med att skogsmaskinerna hade gjort det svårt att se var stigen gick, Dagmar hade ju också hjälpt till att försvåra framkomligheten.
När vi insett att vi inte skulle hitta tillbaka till vår tältplats vände vi hemåt och snärt så hittade vi en fin stam att sitta och fika på.
Calle tog fram muggarna och jag skedade i kaffepulvret och hällde upp vattnet, när Calle plötsligt säger;
Fan! Jag har glömt att koka upp vattnet! Och alla som känner Calle och mig vet att det är jag som får skäll av Calle för att jag glömmer!
Hela vägen hem gick jag och småfnittra för mig själv. Så fantastiskt skönt att Calle också gör fel!
När Lilla My insåg att vi var på väg hem, så kom hon som skjuten ur en kanon, men så fort hon var förbi oss, så började hon springa 20m fram, stanna och kolla att vi var med. Det är ganska häftigt att se, men hon ledde oss nästan exakt i våra gamla fotsteg.
När vi kom hem tog vi den där kaffekoppen som vi aldrig fick i skogen och så började vi att planera för lunchen. När vi, för någon dag sedan började prata om en viss kokbok som Calle har, så kom vi fram att bägge två suktade efter Fransk Löksoppa, så i fredags hade vi köpt hem lök, nu var det dags att äntligen göra slag i saken. Löksoppa it was!
Vi gjorde den enligt recept, med brödkrutonger i, och det är ju inte så himla lågkaloriaktigt som jag gillar, men gott var det och jag konstaterade att det skulle ha varit ungefär lika gott utan krutongerna, så definitivt, vi kommer att laga Fransk löksoppa flera gånger!
Vi åt frukost och fortsatte att titta på tv tills det var dags för oss att åka till torget för att hämta ut en fällkniv som Calle beställt efter att han blivit inspirerad av Bästa Systers kniv förra helgen.
Calle är ju inte själv på ön om att ha köpt en herre jösses radiostyrd bil och heller inte ensam om att ha kört sönder den samma. Nulle och hans son Felix behövde mekar hjälp så vi åkte dit. Och tro't eller ej, men denna gång så tog det faktiskt inte mer än en pisskvart att fixa felet!
Redan i torsdags så talade vi om en skogspromenad, så när vi kom hem ifrån mekandet så packade vi ryggsäcken och gav oss i väg.
Normalt så brukar ju Mr Spock följa efter, men han måste ha legat på övervåningen och sovit, för han märkte inte att vi gav oss av ut i skogen, däremot Lilla My såg oss försvinna och bestämde sig för att följa med. Redan efter 100m hörde vi hur hon skrek på oss. My är inte som alla andra katter och har heller aldrig varit det. Katter kan ju vara lätt osociala, men My, hon är det mest osociala sociala katt jag någonsin träffat. Hon vill vara med, men inte nära.
Vi hade bestämt att vi skulle gå till ett ställe där vi tältat i vintrast, när det var -10°c. Vi visste ju att de hade avverkat skog, så att det skulle kunna bli svårt att hitta, men inte nog med att skogsmaskinerna hade gjort det svårt att se var stigen gick, Dagmar hade ju också hjälpt till att försvåra framkomligheten.
När vi insett att vi inte skulle hitta tillbaka till vår tältplats vände vi hemåt och snärt så hittade vi en fin stam att sitta och fika på.
Calle tog fram muggarna och jag skedade i kaffepulvret och hällde upp vattnet, när Calle plötsligt säger;
Fan! Jag har glömt att koka upp vattnet! Och alla som känner Calle och mig vet att det är jag som får skäll av Calle för att jag glömmer!
Hela vägen hem gick jag och småfnittra för mig själv. Så fantastiskt skönt att Calle också gör fel!
När Lilla My insåg att vi var på väg hem, så kom hon som skjuten ur en kanon, men så fort hon var förbi oss, så började hon springa 20m fram, stanna och kolla att vi var med. Det är ganska häftigt att se, men hon ledde oss nästan exakt i våra gamla fotsteg.
När vi kom hem tog vi den där kaffekoppen som vi aldrig fick i skogen och så började vi att planera för lunchen. När vi, för någon dag sedan började prata om en viss kokbok som Calle har, så kom vi fram att bägge två suktade efter Fransk Löksoppa, så i fredags hade vi köpt hem lök, nu var det dags att äntligen göra slag i saken. Löksoppa it was!
Vi gjorde den enligt recept, med brödkrutonger i, och det är ju inte så himla lågkaloriaktigt som jag gillar, men gott var det och jag konstaterade att det skulle ha varit ungefär lika gott utan krutongerna, så definitivt, vi kommer att laga Fransk löksoppa flera gånger!
Kommentarer
Skicka en kommentar