söndag 30 september 2012

Wow

En hel dag utan regn, det är knappt så att man tror att det existerar, men i dag, när jag kör buss, då är vädret toppen .

Och på väg hem ifrån jobbet visar sig naturen ifrån en  av sina bästa sidor. Månen sken (jag vet, Månen skiner inte, det är solen som lyser upp Månen), vattnet låg blankt, bara ett moln och det ett utan regn i!

Men kan någon förklara för mig, varför man hittar bilder man vill ta de gånger som man inte har en riktig kamera med sig? Det fick bli med mobilen!



1 kommentar:

  1. Midvinternattens köld är hård,
    stjärnorna gnistra och glimma.
    Alla sova i enslig gård
    djupt under midnattstimma.
    Månen vandrar sin tysta ban,
    snön lyser vit på fur och gran,
    snön lyser vit på taken.
    Endast tomten är vaken.

    Står där så grå vid ladgårdsdörr,
    grå mot den vita driva,
    tittar, som många vintrar förr,
    upp emot månens skiva,
    tittar mot skogen, där gran och fur
    drar kring gården sin dunkla mur,
    grubblar, fast ej det lär båta,
    över en underlig gåta.

    För sin hand genom skägg och hår,
    skakar huvud och hätta ---
    »nej, den gåtan är alltför svår,
    nej, jag gissar ej detta» ---
    slår, som han plägar, inom kort
    slika spörjande tankar bort,
    går att ordna och pyssla,
    går att sköta sin syssla.

    Går till visthus och redskapshus,
    känner på alla låsen ---
    korna drömma vid månens ljus
    sommardrömmar i båsen;
    glömsk av sele och pisk och töm
    Pålle i stallet har ock en dröm:
    krubban han lutar över
    fylls av doftande klöver; ---

    Går till stängslet för lamm och får,
    ser, hur de sova där inne;
    går till hönsen, där tuppen står
    stolt på sin högsta pinne;
    Karo i hundbots halm mår gott,
    vaknar och viftar svansen smått,
    Karo sin tomte känner,
    de äro gode vänner.

    Tomten smyger sig sist att se
    husbondfolket det kära,
    länge och väl han märkt, att de
    hålla hans flit i ära;
    barnens kammar han sen på tå
    nalkas att se de söta små,
    ingen må det förtycka:
    det är hans största lycka.

    Så har han sett dem, far och son,
    ren genom många leder
    slumra som barn; men varifrån
    kommo de väl hit neder?
    Släkte följde på släkte snart,
    blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
    Gåtan, som icke låter
    gissa sig, kom så åter!




         Tomten vandrar till ladans loft:
         där har han bo och fäste
         högt på skullen i höets doft,
         nära vid svalans näste;
         nu är väl svalans boning tom,
         men till våren med blad och blom
         kommer hon nog tillbaka,
         följd av sin näpna maka.

         Då har hon alltid att kvittra om
         månget ett färdeminne,
         intet likväl om gåtan, som
         rör sig i tomtens sinne.
         Genom en springa i ladans vägg
         lyser månen på gubbens skägg,
         strimman på skägget blänker,
         tomten grubblar och tänker.

         Tyst är skogen och nejden all,
         livet där ute är fruset,
         blott från fjärran av forsens fall
         höres helt sakta bruset.
         Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
         tycker sig höra tidens ström,
         undrar, varthän den skall fara,
         undrar, var källan må vara.

         Midvinternattens köld är hård,
         stjärnorna gnistra och glimma.
         Alla sova i enslig gård
         djupt under midnattstimma.
         Månen vandrar sin tysta ban,
         snön lyser vit på fur och gran,
         snön lyser vit på taken.
         Endast tomten är vaken.
                                  
                       

     

    SvaraRadera