Skott mot rådjur.......med kameran

Morgonen

I morse lämnade vi hemmet ungefär en halvtimme senare än vad vi gjorde i går. I går tog det på tok för lång tid innan ljuset ville infinna sig.
När vi var på väg mot vårt pass, var det ett rådjur som skällde väldigt högt. Jag kände på en gång hur pulsen steg. Det var extremt spännande att springande, så tyst som bara möjligt, ta sig sista biten till passet.
Det var fortfarande mörkt när vi kom fram, så vi fick nöja oss med att lyssna. Plötsligt så tycker jag mig se något i buskarna på andra sidan fälltet och eftersom Calle har mörkersikte på bössan, så sa jag åt honom att rikta det åt det hållet jag tyckte mig ha sett något. När Calle lös upp området så tyckte jag mig kunna se något reflektera sig i ljuset. Calle såg det inte. Någon minut senare, så tyckte jag mig se något mörkt ta sig upp för berget. Sen så blev det tyst och det började ljusna. Äntligen så hade vi tillräckligt med ljus för att faktiskt få skjuta ett djur om det skulle komma förbi. Självklart så kom det inget. Inget mer skäll hörde vi heller.
Strax innan det var dags att åka hem, gick jag en tur för att kolla spår. Jag kom till stället där jag tyckt mig se något röra sig upp för berget och mycket riktigt så var det rådjursspår där. När Calle upptäckt mig och jag gick emot honom, så kunde jag konstatera att jag nog faktiskt inte såg i syner när jag såg något reflektera sig.










Förutom skuggorna jag såg, när det fortfarande var mörkt ute, var det ända vi såg av rådjur medan vi var på pass, men på vägen hem, skuttade plötsligt 4 stycken rådjur över vägen. Vad arg man blir och vad trög man är. Det tog lång tid (10 sek) innan jag kom på att ta upp kameran och fotografera. Tyvärr så hade vi en bil bakom oss, så jag hade ingen tid att ställa in kameran, men man kan se att de är där.



Förmiddagen
När vi kom hem så hade vi ganska gott om tid på oss tills vi måste åka, så vi fikade, sen så gick Whoopi och jag före Calle, som skulle plocka upp oss på vägen. Tiofärjan för att åka till vår kära vän Lisa i Märsta.
När färjan närmar sig Östanå, så ser vi två stycken havsörnar. Jag vet att jag i något tidigare inlägg skrivit om att jag sett havsörnar och inte fått upp mobilen för att jag måste koncentrera mig på körningen, fast man tycker att en dag, då jag sitter till höger och har den braiga kameran med mig, borde agera lite fortare. Man kan säga att jag hade tur att åtminstone få två hyfsade kort. Här är det bästa.

Ni vet väl att ni kan klicka på bilden så blir den stor?

Hos Lisa så skulle Calle rida. I dag var det den tredje lektionen han tog. Ååååh, vad nyttigt det är att stå på sidan om och lyssna på både vad Lisa har att lära ut och hur Calle reagerar och se honom göra det han blir ombedd att göra. På bara tre gånger så har Calle blivit jätteduktig.
Han började med att longera Atli, både höger och vänstervarv. Jag har aldrig förstått varför och hur, men nu, när Lisa förklarade så blev allt solklart. Att börja lektionen med longering, skapar band med hästen, samtidigt som man talar om att man är den lilla flockens ledare.
När Calle väl var på ryggen, så red han själv, han skrittade, travade och töltade! Så himla duktigt!





Nu var det inte bara Calle som fick ha kul på hästryggen. Både Calle och Lisa tyckte att jag skulle rida liten stund. Jag försökte göra som jag hört Lisa säga åt Calle att göra, en hel del funkade, annat funkade inte alls. Tölt tillexempel, jag har töltat massvis av gånger när Lisa och jag har varit ute och ridit, men Atli och jag....näää. Det funkade helt enkelt inte.


Både Calle och jag har haft en toppendag och vill verkligen tacka VÄRLDENS BÄSTA LISA, för en underbar ridlektion.

EFTERMIDDAGEN

När vi kom hem, så fanns det inte mycket ork kvar att göra något vettigt. Calle borsta av sin bil och parkerade om bilarna för morgondagen. Jag gick och plockade ihop ved att ta in. Calle hjälpte till att bära in och sedan har vi inte gjort något speciellt, mest häckat framför tv'n. Men det är skönt att vara lite lat, när man har gjort så mycket som vi har den här helgen.

Kommentarer

  1. Vilken fin häst! Saknar att rida i snön.

    Kram
    //Linda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Atli är verkligen en fin häst! och visst är det härligt att rida i snön. Nu red vi inte ut, men på volt är också härligt.

      Radera
  2. Nä men vad perfekt att ha en kompis som har hästar :) Och inte vilka hästar som helst heller, islandshästarna är dom bästa! Jättefina. Ser verkligen roligt och härligt ut.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar