onsdag 16 juli 2014

Jamie's Italian

Första dagen i Manhester så gick vi förbi en Jamie Oliver’s Italian. Jag sprang över gatan för att kolla menyn. Calle var inte så intresserad.


Senare fick jag veta att Calle tänkte ungefär så här: Som att köpa märkesjeans. Byxan är inte bättre, men dyrare. Det man betalar för är märket. Och med tanke på att han har 37 restauranger som heter Jamies Italian, så skulle man kunna tro att så är fallet.
Jag lyckades inte få med Calle till Manchesterrestaurangen, men när vi kom till London och upptäckte att vi bodde ungefär 10 minuters promenad ifrån en Jamie Olivers’s, så lyckades jag få Calle att gå med på att vi skulle äta där en kväll. Vi bestämde oss för sista kvällen, söndagskvällen.
På lördagen bokade vi bord till klockan 1800. Vi hade ju ingen som helst aning om vilket slags tryck det är på hans restauranger. (Nu är Canary Wharf väldigt mycket Business, så vi borde ha kunnat lista ut att söndagskvällar inte är den mest hektiska tiden i veckan.)
I alla fall, vi var precis i tid till vår bokning och blev visade till ett bord, eller rättare sagt, vi fick faktiskt välja mellan ett antal lediga bord.
Efter ett tags läsande på menyn så bestämde jag mig för Grillad Sparris Bruchetta och Calle en Bresaolasallad till förrätt och till varmrätt valde jag Tagliatelle Bolognese och Calle tog Penne Carbonara. Jag är glad att det fanns två storlekar att välja mellan, för jag hade aldrig klarat av den stora portionen. Till maten drack vi öl, men vilken sort kommer jag inte ihåg längre.


In kom förrätterna och Calle hinner inte mer än ta en tugga så sprider sig det största leendet jag någonsin sett i Calles ansikte och han säger; Jag vill inte ha min pasta, jag vill ha mer av det här!
Calle var generös och lät mig smaka en stor tugga och det var fantastiskt gott. Inte för att min Sparris Bruchetta inte var god, den var fantastiskt god, men Calles förrätt var gudomligt god.
Våra pastarätter var också fantastiska, så efter pastan så fick magen vila i fem minuter och sedan så beställde vi in efterrätt. Calle tog en Tiramisu och jag valde en Hallon och chocklad Pavlova. Å så fantastiskt gott det var!


Vi visste att det här skulle bli den dyraste måltiden vi ätit under hela tiden i England och då tyckte vi ändå att maten hade varit betydligt dyrare än vad vi trodde när vi åkte dit. Notan slutade på ca £69, vi la dit en del dricks, fast att det stod att dricksen var inräknad, personalen var trevlig och väldigt tillmötesgående, så de var värda det. Om man avrundar uppåt, så gick hela middagen på 950:-, i min värld, låter det dyrt, men så sitter jag och läser restaurang Skärgårdens meny och då inser jag att för servicen och maten vi fick, så var det ett väldigt bra pris!

Jamie Oliver öppnar sin första ”Jamie’s Italian” i Stockholm i höst och är det bara en bråkdel så bra, som det var i London, så är det värt det! Calle och jag kommer garanterat att testa!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar