måndag 20 mars 2017

Bland det värsta som skulle kunna hända!

I lördags morse satt jag och läste på FB då min blick drogs till ett inlägg på en grupp som jag är med i. Gruppen heter "Ljusterö Aktuellt" och är för oss alla som vistas på Ljusterö.


Tanken på att Whoopi skulle rymma och dessutom med ett koppel, som gör att hon riskerar att fastna, gjorde ont i mitt hjärta. Eftersom jag inte skulle vara på jobbet förens 1526, så bestämde jag mig för att ta med mig Whoopi ut i skogen och leta. Skogen bakom Gåsvik, leder till det området som Bizzie försvann ifrån.

Efter 400-500 m kom jag på att jag skulle slå på Runkeeper, så att jag kunde berätta var jag hade letat. Då jag stannar till, så upptäcker jag att Lilla My har följt oss.


Det är försent att jaga hem henne, så hon får helt sonika följa med! Hon håller sig på ca 30-50 meters avstånd hela tiden och skriker när hon tycker att vi är för långt bort.
När vi når "toppen" på spåret som vi följer (Mjölnarsöns södra strand), tycker hon att det är dags att vända, så jag får lirka lite med henne för att få henne att fortsätta.
När vi är vid sjön Flyn, ser vi en annan person med hund, som är ute och letar. Hon har inte heller sett till någon hund, så hon går mot Grundvik och vi fortsätter på spåret.
Det är då jag själv nästan drabbas av det som Bizzies Matte och Husse drabbats av:
Vi möter en orienterare och rädda Lilla My drar åt fel håll!
Efter ett tags letande hittade jag henne. Att närma sig Lilla My, kan alltid vara lite svårt. Lilla My är katten som vill vara med, men inte röras. Jag lyckades i alla fall att smyga mig på henne och fånga in henne. I början var hon ganska bökig att bära, men hon  lugnade ner sig efter ett tag. Jag bestämde mig för att bära henne till ett ställe hon varit på tidigare, så att hon skulle känna att vi var på rätt väg. Lilla My är en ganska liten katt, men jag kan lova, även en liten katt blir jobbig att bära när det är närmare 1 km som man bär.
När jag äntligen kunde sätta ner henne, stor hon still och bara kollade. Whoopi och jag började gå hemåt, men Lilla My stod bara där och tittade åt alla håll. När vi gått ca 100 m, så bestämde sig Lilla My för att följa efter oss. Efter det, var hon aldrig långt borta.

Efter nästan 2 1/2 timmes promenad, var vi äntligen hemma. På FB såg jag att hunden fortfarande inte var funnen. Och det trots att det var många människor som gett sig ut i skogen för att leta.


Söndag morgon och Bizzie saknades fortfarande. Snacka om att jag inte hade fått en blund om det varit Whoopi som varit försvunnen. Två nätter som Bizzie varit borta.
På "Ljusterö Aktuellt" erbjöd sig Marie Kurtsson att komma med två hästar ifrån Norra ön och leta, om hon fick någon att följa med. Jag skrev att jag kunde om hon hade hjälm att låna ut. Så istället för att ta Whoopi på en promenad och riskera att Lilla My följde efter, så blev det en ridtur. Man både ser bättre och tar sig lättare fram över stock och sten, ifrån hästryggen.


Efter ungefär två timmars letande måste jag hem. Arbete, både hemma och jobb, kallade. Fortfarande ingen Bizzie.
När jag precis börjat mitt pass, så tittar jag till FB och äntligen:


De la ut inlägget på fredagen klockan ca 18:30, söndag vid 15-tiden är hon äntligen återfunnen. Med tanke på att man kanske är ute och letar själv i några timmar innan man tar till FB, så kan man nog räkna med att Bizzie var borta i 2 dygn.


Mycket kan sägas om FB, men som det användes i helgen, så är det toppen! Det var många människor som inte kunde ge sig ut och leta själva, som stöttade och gav tips och råd och de som var ute och letade, kunde koordinera sitt letande på ett ganska lätt sett.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar